Käre Lubbe!

Femtio år har gått nu, femtio år av framsteg, utveckling och framtidstro men även av bakslag, misströstan och ohämmad utarmning av vårt gemensamma arv. Femtio år, Lubbe! Visst känns det ändå trösterikt att veta, att vårt kollektiva vanvett ännu inte förpassat oss ut i historiens marginaler.

Det är sant, min vän. Sedan jag en dag började tänka på dig, och på vår minsta gemensamma nämnare, har en sommar hunnit bli en höst som passerat. Ett nytt år har gjort sitt inträde. Med andra ord: tiden har rusat iväg alldeles för fort.

Femtio år! Men det drar inte längre genom väggarna här i förortens enkla bo­städer, där vi sitter i IKEA-fåtöljerna och läser "Privata affärer", i vår alldeles vanliga enkelhet.

Ständigt närs vi av dessa drömmar: om klippet, om att lyckas. Så nära och än­då så avlägset. Ständigt dessa dubbla budskap: du kan göra klippet gosse, men passa dig djävligt noga för att ens försöka.

Du ska bara ana, dra i dig doften av det som sägs vara bättre än du. Se och för­stå och sjunka allt djupare ner i fåtöljen, ner i din utsatthet. Så går samhällen framåt.

Men det drar inte längre genom väggarna. 1 välfärdens, eller vad var det du kallade det, Lubbe? Villasverige? I Villasverige kryllar inte väggarna av ohyra. Inte heller dryper de av fukt. I det nya folkhemmet, som redan säljs ut utan att ens ha varit, kryper stumheten och tystnaden runt väggarna. Knytnävsslag och tystnad i stället för orden.

Om vi själva inte förmår att finna orden att formulera vår längtan med, vem står då där och tillhandahåller språket? Vem förklarar det vi så intensivt anar, så att vi lättat kan utbrista: "Javisst fan, precis så är det...!" Vem vårdar vårt språk? Vem vårdar vår kultur? Jan Stenbäck och kanal 3, videohörnan nere i centrum? Det internationella mediapatrasket, de som dagligen, tjugofyra timmar om dyg­net, tillåts misshandla våra redan trötta liv.

I stället för ord och språk erbjuds vi detta: själens mediala misshandel, den mentala förslumningen. Så att vi står där vi står och tjurskalligt dunkar pannan i den bildvägg som oavbrutet strömmar emot oss. Där TV-seriernas (o)verklighet klivit in som ställföreträdande liv under det att vi sjunker allt djupare in i den fångenskap vi valt att kalla trivsel. Vi ser "Goda grannar" på TV utan att för den skull en enda verklig grannkontakt tycks kunna bli etablerad.

Jo, Lubbe. I folkhemmet Villasverige är hyreskasernerna större än du någon­sin kunnat drömma om. Och de står för det mesta i rätt solvinkel för maximal ljusgenomströmning, med bänkar och rum enligt normen.

Även ångesten tycks ha upphöjts till norm. Om inte annat, så tycks åtmins­tone läkemedelsindustrin vara en relativt säker placering för avkastning på sat­sat kapital. Till och med det statliga Televerket tycks vilja vara med när det gäl­ler att fylla plånboken på utsatta barns bekostnad, på människor vars brist på identitet och tillit i tillvaron inte uppfylls, trots allt tal om rättvisa.

Men miljöförstöring är för det mesta lönsamt. Åtminstone på kort sikt. Och det är den enda sikt som gäller för den som besitter den ekonomiska makten. Därför står vi nu här med denna mentala miljöförstöring.

Dock, käre Ludvig, slås jag av hur långt det är till Dallas härifrån, och ändå så nära. Det är närmare till Dallas än till Söderfors eller Luleå. Och varför skulle det inte vara det? Vi lever ju i de internationella överföringarnas tidsålder. Digi­tal- och satellittekniken bryter ner avstånden samtidigt som avstånden förlängs högst påtagligt.

Det knarrade vintrigt under skosulorna när jag tog en promenad idag, i när­miljön, här i förorten där jag försöker leva och tyda vad jag ser. När jag nu sitter vid fönstret ser jag trädens grenar hänga tungt snöklädda. En ensam kråka flaxar uppgivet borta vid fotbollsplanen. Jag tänker på allt jag skulle vilja säga dig, men det börjar bli sent.

Jag skulle kunna berätta om den växande motviljan och fientligheten mot våra flyktingar. Om hur aningslösa människor målar fascistiska slagord på husen här, hur ungdomar i sitt sökande, och i sin osäkerhet, bildar beväpnade garden. Jag skulle kunna berätta om den ökande spänningen som ligger så tätt under ytan, om osäkerheten inför framtiden, om morgondagen.

Allt detta är också miljöförstöring. Vi formas, vare sig vi vill eller inte. Men det är lugnt nu. Vintern håller oss inomhus. Oron hålls tillbaka.

Jovisst är det sant. Jag skulle också kunna berätta om allt det som visar framåt, det som är i morgon, om motstånd, om kultur som får oss att bli hela. Men det är ändå det mörka som väger över. Just nu, i alla fall.

Du hör hur tungt jag suckar, Lubbe. Ja, jag är trött. Trots min ungdom. Vin­termörkret har lagt sig tungt över våra liv. Våra futtiga liv, våra storslagna liv, våra sorgfyllda liv, våra av drömmar fyllda liv. Allt det som är vi och som nu är omslutet av kall och ylledoftande vinter.